Ja, inte för jag vet om det är något direkt uppdrag, men nu har jag i alla fall varit där. På jobbet, fast borta, eller hur man nu ska se det. Jag besökte ambassaden. Den ligger ju bara ett längre stenkast från det hus där syrran med familj bor. Dess unika arkitektur med svängda våningar i terasser skymtar bakom trädet och muren. Jag beklagar den usla bilden och hoppas att ni, om ni vill se bättre bilder, tar och klickar er in på länken till Statens fastighetsverk. Välj "Utrikes" och "Asien". Där kan ni sedan välja Tokyo och se mycket fina bilder av Åke E:son Lindman och läsa om ambassaden och residenset. (Jag stod ju bara nere på marken och han var säkert uppe i något av de omkringliggande högre husen, eller kanske en helikopter?) För att läsa mer om byggnaden rekommenderar jag länken till Sweden Abroad där UD skriver om verksamheten här i Tokyo.
Jag måste även tillstå att jag har kollat detta med hur det är att ta sig runt här om man har någon form av funktionsnedsättning. Tillgänglighetsanpassningen i Sensoji templet (även kallat Asakusa Kannon) i Asakusa i norra Tokyo är rätt intressant. Templets historia börjar i mitten av 600-talet. Det klarade sig undan en stor jordbävning 1923, men många byggnader i det stora området slogs i spillror av bomber under andra världskriget. Många byggnader är därför tämligen nya t ex pagoden, på bilden till vänster, är från 1973. Men, åter till detta om tillgänglighet. På bilden nedan till vänster ser ni hur det ser ut bredvid det stora templet. Man har helt enkelt byggt ett litet hisshus i samma stil som templet. Det tycker jag var en ganska kul lösning.
Jag kan inte avgöra hur det är att ta sig fram här med funktionshinder men det är nog lite klurigt. Förresten behöver man inte vara funktionshindrad, det verkar vara nog så svårt att vara gammal och ta sig runt. Eller "gringo" eller "gaijing" som det kallas här. Tunnelbanorna har hissar och speciella säten där gamla, rörelsehindrade, gravida och barn kan sitta. Sätesanpassningen finns även på bussar där det också finns ramper att köra upp på. Alla transportmedel har "hållplatsutropare". I T-banan lyser det även pedagogiskt på en karta så man vet var man befinner sig utmed den linje man befinner sig på. Allt som oftast talar högtalarna även engelska och berättar var man kan byta och till vilka linjer. I vägarna finns räfflade plattor för synskadade att känna med sina käppar och i korsningarna piper det på ett speciellt sätt när det är säkert att gå över.Frågan är bara var gränsen för rörelsehinder ligger eller finns. Räknas det som hinder när man inte kommer in var som helst med en svensk, rejäl barnvagn eller en mindre hopfällbar? Om man är för stor, bred eller lång för att passa i de ordinarie klädstorlekarna? Eller är det när dert går så pass långt som att kvinnor ska behöva en egen vagn i pendeltågen för att undkomma långfingrade mäns tafsande på otillåtna områden?
Vill ni veta mer om Japan och Tokyo så finns massor av information här: Japan guiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar